Bloggar Affe

15. nov, 2020

Det plingar på dörren. Efter koll i titthålet ser jag Britt stå där i trappuppgången.

Stödd på sin rullator undrar hon om vi kan hjälpa henne med att öppna en dunk. Hon vill ha vin till maten som hon lagat. 

– Kan ni hjälpa mig med att öppna vindunken för jag klarar det inte själv med mina fingrar, suckar hon något uppgivet. 

Och det är verkligen inget som liknar henne som alltid velat klara sig själv och har så gjort under alla år. Hennes son och dotter hjälper henne med en del saker, men ...

– Jag vill vara oberoende, säger denna paranta, envisa och klarsynta dam som nyss fyllt 90 år.

Britt Grimfeldt Borg flyttade motvilligt in i en lägenhet i vår förening på Gränbyvägen år 2015 efter att ha bott i villa under många år. 

Hon var då en av de spänstigaste i trappuppgången, cyklade runt, träffade släkt och vänner och plockade bär i skogen.

När vindunken var fixad bjöd vi Britt på ett glas mouserande och gratulerade än en gång. Som så många gånger tidigare, på Folkhälsomyndighetens inrådan om att hålla avståndet, står vi i trappuppgången och småpratar om än det ena än det andra; ensamheten, krämporna, oron och inte minst saknaden över att inte kunna träffa sina barnbarn.  

Efter hand som åren gått har Britt tyngts alltmer av småkrämpor som begränsar hennes rörlighet. Men med hjälp av rullatorn tar hon sig fram och inget hindrar henne från att både besöka vänninnor, handla, gå på gym och gå ut i naturen i närområdet.